Har du något roligt, tråkigt, fantastiskt, sorgligt, vanligt eller ovanligt fotbollsminne som du vill dela med dig av?
Kanske blir just ditt minne publicerat i boken?
© text och bilder Peter Eriksson
Ett försök att fånga en fotbollskultur i bokform
Ett försök att fånga en fotbollskultur i bokform
Har du något roligt, tråkigt, fantastiskt, sorgligt, vanligt eller ovanligt fotbollsminne som du vill dela med dig av?
Kanske blir just ditt minne publicerat i boken?
© text och bilder Peter Eriksson
Sommaren 1974 var jag och en kompis ute i Europa och tågluffade. Vi hade skaffat oss biljetter till fotbolls-VM i Västtyskland.
Matcherna vi skulle se var Sverige-Holland som spelades i Dortmund samt Sverige-Uruguay i grupp C. Den matchen spelades i Düsseldorf.
Det blev 0-0 mot Holland men 3-0 mot Uruguay. Sverige gick därmed vidare till nästa gruppspel där det sedan tog stopp.
Ralf Edström gjorde både 1-0 och 3-0 mot Uruguay. Tidigare lagkamraten Roland Sandberg från Åtvidaberg gjorde 2-0.
Jag minns att Ralf klappade in första målet med ett rejält vänsterskott.
Holland gick sedan till final och mötte där Västtyskland som vann med 2-1 så det var ju ingen skam att spela oavgjort mot Holländarna.
Mitt stora minne från den matchen var att jag och min kompis, två meter lång med mörkt långt hår och polisonger, timmarna innan matchen befann oss på en tysk ölstuga med hundratals orangeklädda Holländska supportrar.
De var verkligen överallt med ölglas i händerna och på riktigt gott humör. När de fick syn på min kompis vid bardisken avbröt de sin sång och började skandera: ”Edström, Edström, Edström”! Flera tog tag i min kompis och började hissa upp honom i luften!
Ralf spelade ju för holländska klubben PSV Eindhoven och han var naturligtvis populär.
Efter Tyskland tågluffade vi på till Nice där min pappas kusin, Leif Eriksson, bodde med familj. Han spelade just då i OGC Nice. Vi kunde låna deras lägenhet under en vecka och vila upp oss efter ”VM-äventyret”.
Vi flyttade till Degerfors 2005, och var var inbitna Hammarbyfans sedan unga år.
Det dröjde något år innan vi började gå på Degerfors hemmamatcher. Jag blev inte ”fast” direkt, men jag kände att det var spännande med ett hemmalag och den underbara närheten, till Valla och till spelarna som jag kunde kika på när de tränade.
Den stora vändningen, då jag blev ”frälst”, ”konverterade”, kom då Degerforsprofilen Gunnar Rydholm så tragiskt hade avlidit.
Kommande hemmamatch efter dödsfallet stod DIF uppradade som vanligt inför avspark – men med dubbla tröjor. Utanpå matchstället hade alla spelare tröjor som gemensamt bildade texten ”VI SAKNAR DIG GUNNAR”, och en tyst minut hölls. Det var en mäktig känsla att dela med den stora publiken.
Den mycket fina hyllningen, gick rakt in i mitt hjärta.
– Jag beslöt definitivt att ”det här laget är ett lag i min smak”!
….inför nästkommande möte mellan Degerfors och Hammarby garderade jag mig med dubbla halsdukar – en rö’vit och en grönvit, lite lätt ambivalent…men då målen droppade in fann jag mig spontant JUBLA över de rö’vita fullträffarna – och svära högt då Bajen gjorde mål!
Jag hade definitivt valt sida!
Sedan dess missar vi sällan en hemmamatch, och fram till 2019 åkte vi på en del bortamatcher, framför allt till Varberg, men även Värnamo, Jönköping, Göteborg och Borlänge besöktes.
Förut stod vi alltid och hängde mot räcket på ståplatssidan, vi bytte sida i halvlek, för att stå nära bortalagets mål, men numera är handikapprampen vår placering.